I New York Times for den 28 februari 2012 publicerades en mycket tankeväckande debatt-artikel av H. Gilbert Welch, professor i medicin vid Dartmouthinstituet för hälsopolitik och klinisk tillämpning. Han är en av författarna till boken Overdiagnosed: Making People Sick in the Pursuit of Health (Överdiagnostiserad: att göra människor sjuka i jakten på hälsa). I artikeln gör Welch ett antal skarpsinniga anmärkningar angående för och emot de utbredda hälsokontroller som människor genomgår idag. Här följder några av hans kommentarer om hälsokontroller:
”Detta förfarande främjar inte hälsa, det främjar sjukdom. Människor lider av mer oro för sin hälsa, av bieffekter av medicin, av komplikationer efter operation. Några dör. Och kom ihåg: dessa människor mådde bra när de drogs in i vårdsystemet.”
Ingen läkare skulle någonsin medvetet vilja att hans eller hennes patient skulle genomgå en hälsokontroll och diagnos som i slutändan skulle vara till skada. Och det är självklart att det sista någon människa önskar sig är mer och mer bieffekter eller komplikationer.
I sin revolutionerande bok Vetenskap och hälsa med Nyckel till Skriften säger Mary Baker Eddy: ” En patients föreställning utformas och bildas mer eller mindre av hans läkares föreställning rörande fallet, även om denne inte säger något för att stödja sin teori. Läkarens och patientens tankar blandas med varandra, och de starkare tankarna råder över de svagare” (s. 198).
Detta samband mellan en persons tankar och personens tillfrisknande är ett mycket intressant faktum, och människor har varit medvetna om detta i århundraden. ”Ty som han tänker i sitt hjärta sådan är han” säger Ordspråksboken i King James engelska översättning av Bibeln. I ljuset av detta samband mellan tanke och upplevelse kanske andra aspekter av diagnos- och behandlingsprocessen kan vara värda att tänka på. En diagnos som skapar fruktan är inte läkande på något sätt – fruktan och lidande är ofta beroende av varandra och förekommer samtidigt.
Tänk om, å andra sidan, en klok diagnos skulle börja med Gud? Detta skulle bara vara ett ansvarsfullt handlande om Gud verkligen existerar och kan ha en helande inverkan på oss. Jag hörde en gång en läkare säga: Nåja, om Gud inte finns, men min patients böner kommer honom att vara mindre rädd, då är det bra.”
Han talade om hur den mänskliga tanken övertygar sig själv med religionens hjälp att det inte finns något att vara rädd för, men många skulle säga att detta inte har något gemensamt med ursprunglig kristendom. Jesus vände sig inte till den mänskliga tanken utan till den makt han kallade Fader för att hela, och han uppmanade andra att göra likadant. Han sade: ”den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern” (Joh 14:12).
Kristen Vetenskap lär att om Fadern är vår skapare, då blir följden den att vi kan vända oss till vår skapare när vi är tyngda av sjukdom och skador. En gudomlig skapare formar inte sin skapelse som en snickare skulle sätta ihop en hundkoja. En sådan konstruktion är helt och hållet skild från snickaren och en dag kan den skadas eller förstöras eftersom den står för sig själv. Gud, som är allnärvarande Ande och Förnuft kan aldrig någonsin vara skild från sin skapelse. Allnärvaro utesluter naturligtvis att något sådan någonsin kan hända. Människan, som Andens barn, får ständigt sin identitet och sina egenskaper från Guds närvaro.
När allt kommer omkring är det alltså Guds tillstånd som bestämmer människans tillstånd som Guds återspegling. Skulle då en diagnos som börjar med Gud vara förnuftig?
För att illustrera den här möjligheten, låt mig berätta för er om den gången jag vände mig till Gud för att få hjälp efter att ha skadat ett brosk i ena knät. Några timmar efter att jag skadat mig började jag be. Jag blev stilla och medveten om Guds närvaro.
Jag lyssnade efter Guds makt och Guds ledning och visste att även om problemet föreföll totalt fysiskt, var det i själva verket mina tankar om mig själv som utgjorde det verkliga slagfältet. Inte den mänskliga tanken utan den kärleksfulla intelligens som är Gud, blev min läkare.
Jag hade en Bibel och hittade en tanke i Nya Testamentet som jag genast insåg var mycket viktig för mitt fall. Jag säger att jag insåg det, för jag kände Guds kärlek, kort men påtagligt i det ögonblick jag läste den. Jag hade känt den sortens kärlek förut, visste vad det var, och visste att jag kunde förlita mig på den. Svaret på min bön var de här orden: ”Den grund som Gud har lagt står fast” (2 Tim 2:19).
Guds tillstånd var det som nu uppfyllde min tanke. Jag förstod att en riktig diagnos av tillvaron börjar med Gud – och resultatet av denna diagnos var denna glada insikt: ”Den grund som Gud har lagt står fast”.
Gud var verkligen inte skadad. Helt uppenbart finns ingen plåga och ingen skada hos Gud. Gud behövde inte bli helad eller återställd. Med tacksamhet insåg jag att Gus fullkomliga grundval återspeglas av mig som Hans andliga skapelse.
Plösligt sköljde insikten över mig: Det här handlade inte längre om ett knä att stå på; det handlade om att ha en oförstörbar grundval – ett oförstörbart fotfäste – i Gud. I det ögonblicket kände jag mig helt uppfylld av Guds mäktiga godhet. Om min diagnos hade börjat någon annanstans kunde det ha tagit mycket längre tid att uppnå den här insikten.
Uppenbarligen skedde inte allt detta på grund av mänsklig vilja, det var ett ögonblick då min tanke och klarsyn var i samklang med den gudomliga viljan. Jag hade gått till min Fader alldeles som Jesus gjorde, och fått en glimt av den ”allomfattande bildens” diagnos – Guds fullkomlighet och mitt uttryck av denna andliga felfrihet. Inom några timmar efter min bön kunde jag glädja mig åt fullkomlig frihet och kunde gå och springa normalt. Under åren har jag haft flera andra helanden genom att på samma sätt vända mig till sanningen om hur Gud faktiskt ansvarar för min existens.
Var och en kan uppskatta en tänkare som H. Gilbert Welch som uppmanar oss att tänka om beträffande saker som förhållandet läkare – patient och därmed inställningen till diagnosticering. Vi kan hjälp fler människor i det långa loppet om vi tänker på vad som kan hela och stärka i motsats till kontroller och sjukdomsbestämningar som kan vålla oavsiktlig skada.
”Läkare”, skriver Mary Baker Eddy, ”som sjuka anlitar i sin hjälplöshet bör vara förebilder i dygd. De bör vara kloka andliga vägledare till hälsa och hopp. De som står bävande vid dödens tröskel och ej förstår den gudomliga Sanningen som är Liv och som vidmakthåller varandet borde av läkare bibringas kunskap därom. När då själen är villig och köttet svagt, kan patienten finna ett säkert fotfäste på klippan Kristus Jesus, den andliga maktens sanna idé” (Vetenskap och hälsa, s. 235).