Medan vakten ledde in mig i rummet i ungdomsfängelset bad jag, "Gud, påminn mig hela tiden att var och en som kommer in i detta rummet tillhör dig. Lägg dina ord i min mun."
Sedan kom 31 tonåringar, med händerna bakom ryggen, långsamt fram till rader av stolar. 31 orangea overaller. 4 unga kvinnor. 27 unga män. Inte ett enda leende eller hej.
Ett snabbt tvivel kom i min tanke. "Vad har du för möjlighet att hjälpa dem? De är ingenting annat än förlorare. Du kommer aldrig att kunna fånga deras uppmärksamhet."
Ett änglabudskap tog över, "Är de verkligen förlorare? Har du inte lärt dig att varje person du möter är ett Guds barn – andligt, och andligen dymamiskt? Som var och en uttrycker gudomlig värdighet?"
Medan jag försökte se förbi den oragea färgen, blev jag ledd att utmana dem till att vara en termostat, inte en termometer. En termometer stiger och sjunker i enlighet med vad som händer omkring den. En termostat reglerar.
Jag utmanade dem till att vara andliga helare. Jag förklarade att genom vad de lär sig under deras individuella andliga utveckling kunde de bli vad som reglerar, termostater. Alla som de möter skulle kunna bli lyckligare och friskare när de förstod att Gud är deras gudomliga liv. Och av att bli sedda dag efter dag i det ljuset.
Jag berättade för dem att Petrus, en av Jesus lärjungar, helade andra när hans skugga föll på dem. Precis så skulle deras skugga – eller mäktiga mentala vikt som deras växande andliga förståelse innebär – hjälpa andra. Ju mera vikt de lägger på Guds godhets sida, desto mera gott skulle de göra var de än är och under vilka omständigheter de än befann sig i.
Vad som började med 31 orangea overaller förvandlades till värdefulla vänner. De log, de skrattade. En av dem frågade, "Hur är det att vilja förändra någons liv?" Leendet i hans ansikte och ömheten i hans ögon sa mig att han, själv, höll kanske just på att anta utmaningen.
Vill du?