Jag hade roligt åt en analogi min man stack in i ett samtal vi hade om bön. Den handlade om att beskriva vad en katt är.
"Du skulle kunna påstå att en katt aldrig har fler än sex ben", sade han, ”eller, en katt kan aldrig vara större än ett hus och en katt kan inte tala tyska.”
Även om dessa påståenden förvisso är sanna, beskriver de knappast vad en katt verkligen är. Att tala om vad en katt är, är betydligt mer effektivt än att beskriva vad den inte är.
Utifrån det jag och min make har lärt oss i Kristen Vetenskap om bön, har vi erfarit hur verkningsfull och effektiv den bön är som utgår från den andliga verkligheten − från Guds allnärvaro och godhet och Guds andliga och fullkomliga skapelse. Men vi har också lärt oss att det finns något som ibland kan vara viktigt när vi ber: att förneka.
Att förneka betyder INTE att vi ska blunda för eller ignorera de problem eller svårigheter vi står inför! Snarare handlar det om ett avvisande av felaktiga tankar och föreställningar om Gud och Guds skapelses natur, vilket kan hjälpa oss att uppfatta det som är verkligt och sant. Detta framhölls tydligt av Mary Baker Eddy, upptäckaren av Kristen Vetenskap.
Vi kan till exempel avvisa det som inte är sant genom att göra klart för oss att Gud inte skapade sjukdom, och att den därför inte är en del av Guds verklighet. Detta påstående är grundat på en förståelse av Gud som det högsta goda och visar på omöjligheten att det skulle kunna finnas något som är olikt det goda, Gud.
Att avvisa felaktiga tankar är till god hjälp när det känns som vi har fastnat i något vi upplever som övermäktigt. Genom att avvisa vänder vi tanken bort från den materiella bevisningen. Men att bara avvisa räcker inte, det är endast det första steget och talar inte om för oss vad som är sant - bara vad som inte är det. Den helande bönen finns långt bortom avvisandet av felaktiga föreställningar och den för oss rakt in i hjärtat av det gudomligt oändliga.
Även om avvisandet kan vara en sida av bön är det viktigt att komma ihåg att det bara är en del av helheten. Jesus gav oss det yttersta exemplet på effektiv bön och helande, men han sade inte: "Du ska förneka existensen av något som är olikt det som är gott, och detta förnekande kommer att göra dig fri." Han sa till oss: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:32, Bibel 2000). Denna Sanning är allt det goda som är Gud, dvs Kärleken, Visheten och hälsan, som genomsyrar hela den verkliga skapelsen.
I sin bok Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften erbjuder Mary Baker Eddy många instruktioner för att be effektivt. Till exempel skriver hon: ”När vi varseblir Sanningens oändliga uppgifter, stannar vi – förbidar [dvs väntar vi på] Gud. Sedan tränger vi framåt, tills den obegränsade tanken vandrar i hänryckning och uppfattningen, frigjord från sitt fängsel, bevingas för att nå den gudomliga härligheten” (s. 323, upplaga 1975).
Innebörden av denna instruktion blev glasklar för mig när jag ville nå bättre resultat av mina böner. Det hade känts som att jag inte hade fått något grepp om bönen och dessutom − även om jag tidigare hade blivit helad genom bön − hade jag fått ett envist utslag på mina händer som inte gav vika oavsett hur djupt jag än bad. Jag bad därför Gud om vägledning, och det var just det här citatet från Vetenskap och hälsa som då kom till min tanke.
Efter att ha läst dessa ord gick jag igenom och granskade på vilket sätt jag hade bett. Till min förvåning insåg jag att den största delen av tiden hade jag ägnat min bön åt att avvisa, förneka ett sjukligt tillstånd såsom något verkligt, istället för att glädja mig över Guds närvaro och kraft. Och detta trots att Mary Baker Eddy i det citatet inte säger någonting om att avvisa eller förneka.
Jag plockade isär meningarna och följde hennes instruktioner. Min blick landade på ”Sanningens oändliga uppgifter”. Vad är det Sanningen gör? Den befriar; den lyfter av täcket och avslöjar allt i tanken som behöver förnyas; den medför helande och mer därtill. Det jag hade upptäckt var ett helt nytt och annorlunda sätt att gå till väga på och det var glädjefyllt ! (Jag hade inte känt så värst mycket glädje i alla mina försök att förneka!)
Därefter kom det betydelsefulla att ”förbida [=vänta på] Gud”. Jag var tvungen att stanna upp − att sluta att inombords resonera och prata så mycket! Jag insåg att jag varit så upptagen med att tala om för Gud vad som var sant och inte sant om Guds universum att jag omöjligt kunde höra vad Gud själv ville tala om för mig. Så jag blev tyst och lyssnade. Till en början var det svårt, men jag fortsatte att insistera på att lyssna. När jag mentalt släppte taget om allt överdrivet förnekande, resulterade detta i en strålande medvetenhet om Guds allnärvaro och allmakt! Det kändes som en ny dags gryning.
Sedan "tränger vi framåt." Vi famlar oss inte fram utan strävar framåt med entusiasm och beslutsamhet, och vi slutar inte ”tills den obegränsade tanken vandrar i hänryckning och uppfattningen, frigjord från sitt fängsel, bevingas för att nå den gudomliga härligheten.”
Den delen av meningen definierade plötsligt målet för bönen: att bli medveten om Guds allomfattande godhet, som automatiskt utesluter allt som är olikt det goda. Det är där vi hittar andligt helande!
Efter några timmars bön på det här sättet upptäckte jag att de besvärande utslagen var helt och hållet borta − jag var helad utan att jag ens hade bett specifikt om det. Jag fick en förståelse av hur värdefullt det är att upprätthålla en medvetenhet om Guds godhet. Den här upptäckten av bönen förändrade totalt mitt tillvägagångssätt och har sedan dess varit den utgångspunkt som jag ständigt återkommer till i mitt utövande av Kristen Vetenskap.
Hur kommer det sig då att vi ibland överanvänder förnekande när vi egentligen förstår att det är vad som är verkligt och sant som gör oss fria? Det som i Bibeln kallas för det köttsliga sinnet [dvs en enbart materiell livsuppfattning och livsföring som drar oss bort från Gud] hindrar oss alltid från att uppfatta Sanningen. Det vill gärna få fotfäste hos oss när vi överanvänder förnekande och skymmer på detta sätt det som i själva verket är vår ljusa, sanna andliga tillvaro.
Har vi då någon nytta av att förneka/avvisa verkligheten i något ont? När jag känner att jag har tagit för starkt intryck av materiella bilder på sjukdom eller något annat svårhanterbart, använder jag mig ibland av att avvisa det onda för att komma loss från en känsla av maktlöshet. Det gör att jag kan höra Gud. Detsamma gäller när jag är rädd eller så distraherad att jag känner mig skild från Gud. För att vara mottaglig för vad som är sant, är det bra att lyfta tanken från vad som förefaller övertygande verkligt. Att avvisa hjälper då till att uppnå mottaglighet för det som är sant. Men vi får akta oss för ögonblick då det kan vara frestande att fastna i ett ensidigt avvisande och att sedan låta bli att gå vidare med vår bön.
Helande bön går långt utöver att endast avvisa; den tar oss rakt in i hjärtat av den gudomliga oändligheten! Det är här vi kan kommunicera med vår källa, vår kärleksfulla Fader-Moder. Det är här vi upplever Andens och Själens rike, där ”tanken vandrar i hänryckning”. Det är här vi tar in skaparens fullkomliga skönhet, som omsluter all verklighet. Det är här vi finner inspiration som leder till andligt helande.