I vintras tappade jag bort min pärm, min anteckningsbok och planeringskalendern som jag använder varje dag i skolan. Jag behöver dem verkligen. De hjälper mig att vara organiserad och innehöll viktiga papper. När jag tappade bort dem kände jag mig slarvig och vilsen.
Jag letade överallt hemma och i alla mina tre klassrum i skolan. Somliga platser letade jag igenom tre gånger! Men ingen pärm, ingen anteckningsbok, ingen kalender.
Jag beslöt mig för att be. Jag hade bett många gånger tidigare och haft många helanden. Jag visste att jag var Guds barn, och att Han inte skulle vilja att jag kände mig vilsen och slarvig. Jag slog upp kapitlet ”Bön” i Vetenskap och hälsa och läste: Vem skulle väl stå framför svarta tavlan och be matematikens princip att lösa problemet? Regeln är på förhand fastställd, och det är vår uppgift att utarbeta lösningen” (s. 3).
Det påminde mig om att Guds verk redan är gjort. Jag behövde bara förlita mig på Honom och veta att allt redan fanns på rätt plats – jag också!
Nästa dag var jag mycket säkrare, och väntade mig att Gud skulle ge mig allt jag behövde, när jag behövde det.
När jag tänkte på saken på det här sättet – med Gud i fokus – kunde jag inte känna mig annat än lugn. Jag litade på att Gud skulle hjälpa mig. I samma stund vände jag mig om och tittade på bordet rakt framför mig , det bord jag redan tittat på tre gånger. Där låg anteckningsboken, pärmen och kalendern staplade på varandra. Jag blev så häpen.
Det var inte bara att jag hade hittat dem just då, men jag trodde att jag hade lämnat dem på olika platser. Jag var så tacksam att jag nästan grät. Jag visste att det inte var tur. Jag förstod att Guds omsorg alltid är med mig, också när jag tror att den inte är det. Jag tackar Gud för detta och för att jag förstår att ingenting kan komma bort eller vara på fel plats hos Gud.
