I Tyskland, där jag bor, börjar julförberedelserna så tidigt som i oktober. Julbelysning sätts upp i städerna, och skyltningen speglar julfirandet. Allt når sin höjdpunkt på ”Heiligabend”, julafton, som många tillbringar med sina familjer. Julgranen har redan klätts, och vi sjunger julsånger, äter stekt gås och andra speciella julrätter, och ger varandra gåvor. Det är en härlig tid. Men en gång var jag med om en väldigt annorlunda ”jul”, i juli på södra halvklotet.
Jag hade luffat genom Afrika på en mycket knapp budget i flera veckor. Fast jag kände mig trött ville jag komma till Zambia för att se de berömda Victoriafallen.
En kväll hade jag kommit till randen av fallen och kunde redan höra ett öronbedövande dån. Oj…vilken kraft! Eftersom det var för mörkt för att se vattnet var det dags att hitta någonstans att vila över natten. På avstånd kunde jag se ljusen lysa i fönstren på de hotell som byggts särskilt för turister. De såg inbjudande ut, men jag visste att de var alldeles för dyra för mig.
Så jag gick över till den campingplats som gjorts i ordning för resande som inte kunde lägga ut så mycket. Platsen såg inte så värst inbjudande ut, och det fanns varningar om ormar och andra giftiga kryp. Regn hade förutspåtts för natten, vilket ökade risken för att dessa ”kräk” skulle störa min sömn. Det var en väldig kontrast till de välkomnande ljusen från turisthotellen!
Trots allt som tedde sig avskräckande beslöt jag mig för att stanna och började packa upp och förbereda natten. När jag såg mig omkring hittade jag en spis, en gryta, te, litet socker och mjölk. Varmt, sött te var precis vad som behövdes i det dystra mörkret. Gradvis anlände andra resande och fyllde platsen, och jag kunde bjuda dem på te. Alla var tacksamma. Några började leta efter ved och fick igång en stor lägereld. Andra tömde sina ryggsäckar och bidrog med gåvor som bröd, smör, korv, ost, sylt, choklad, frukt och annat gott som jag hade fått klara mig utan under rätt lång tid på resan. Det blev en glädjefylld fest.
Den kvällen, i vårt enkla läger nära fallen, kunde jag inte annat än känna Kristi närvaro. Alla uttryckte enighet, kärlek, ömhet och glädje. Så många människor från olika länder i Europa, liksom människor från Nya Zeeland, Kanada, Australien och Japan hade mötts här. Ändå hade vi en sådan känsla av gemenskap, och det fanns klara bevis på Guds närvaro och kärlek. När vi satt runt den väldiga elden och sjöng och berättade, tackade var och en för det goda de fått.
Senare på natten låg jag i min sovsäck och såg upp mot den stjärnklara himlen. Jag tänkte: ”Så här måste himlen vara.” Den karga och dystra platsen hade förvandlats till en fridfull tillflykt. Vi fick en lugn natt – utan ormar, andra giftiga varelser eller regn.
Sedan dess har mina tankar om julen fortsatt att utvecklas och växa. Jag är mer på det klara med att Kristus-idéns födelse inte är begränsad av tid och rum utan händer dagligen. En hymn ur Christian Science hymnbok beskriver detta vältaligt:
Symboler icke mer står kvar
För den, vars inre syn är klar,
Och föga gäller val av dag
Inför ett tacksamt sinnelag.
(John Greenleaf Whittier, nr. 170)
