Jag är 16 nu. När jag var 11, måste jag erkänna att jag hade det svårt. Jag tillbringade min tid med vänner som ibland gjorde saker som inte var rätt. Jag var mycket lättpåverkad och jag gjorde vad de gjorde, för att vara "cool" och imponera på andra och visa att jag inte var rädd. Jag rökte marijuana, och ibland stal jag pengar för att köpa de saker jag ville ha.
En natt sov jag över hos en kompis. Nästa dag åkte vi till ett bibliotek där det fanns en utställning av ädelstenar. Jag såg en riktigt vacker svart sten. För mig såg det ut som en leksak.
Min vän utmanade mig, "Är du modig nog att ta stenen?" Jag blev kränkt av hans fråga, eftersom det verkade som om han inte trodde att jag vågade. Jag lade stenen i fickan och vi gick därifrån. Vi märkte inte att det fanns övervakningskameror över hela biblioteket.
När vi kom ut började vi kasta stenen till varandra, bara för skojs skull.
Det var en kall vinterdag och vi ville gå tillbaka till min väns hus. Vi tog en genväg som gick över en bäck. Bäcken hade frusit till is och vi började hoppa på isen. Jag höll stenen i min hand, men isen brast under våra fötter, och jag tappade greppet om stenen. Den föll i vattnet. Vi sökte efter den i fem minuter, men vi var blöta och mycket kalla, så vi slutade leta. Jag var ledsen över att jag förlorat stenen, eftersom jag ville behålla den. Och jag var rädd att polisen skulle komma efter mig. Men jag gick hem och intalade mig att polisen inte visste någonting om stölden. Jag glömde hela händelsen.
Några veckor senare var jag i skolan och rektorn kom in i klassrummet och sa åt mig att komma till hennes kontor för att någon ville träffa mig. När jag kom in på hennes kontor, var en polisman där och han frågade mig: "Vet du varför vi är här?" Ärligt talat visste jag inte, eftersom jag hade glömt allt om händelsen med stenen. Polisen sa: "Vi såg dig." Jag svarade: "Du såg mig göra vad?" Han sa: "Vi såg dig stjäla en ädelsten i biblioteket." Jag var mållös och jag förstod vad som pågick. Jag var verkligen rädd. Polisen berättade för mig att på grund av denna incident, kunde jag skickas till en institution för unga brottslingar och min mor skulle tvingas betala betydande böter. Han berättade att jag hade tagit ett samlarobjekt värt någonstans mellan 2.000 och 3.000 dollar.
Polisen frågade mig: "Var är stenen?" Jag sade till honom att jag hade förlorat den i en bäck i närheten av min väns hus. Polisen frågade: "Var?" Han ville veta allt. Jag bad. Först bad jag Gud förlåta mig. I min bön erkände jag att det jag hade gjort var ett allvarligt fel och att man inte kan leka med de tio budorden. Jag hade lärt mig att ett av buden i Bibeln säger: "Du skall inte stjäla" (Mos 20:15). Jag bad Gud att hjälpa mig att hitta stenen. Jag lovade att i gengäld för hans hjälp skulle jag aldrig stjäla igen.
Även om jag var livrädd, var jag säker på att Gud kunde hjälpa mig. Jag deltar i en Kristen Vetenskaps söndagskola där lärarna delar med sig av andliga idéer som jag kan använda för att lösa mina problem. Innan jag kände till Kristen Vetenskap, bad jag oftast Gud i bön om materiella ting, när jag bad. Men tack vare Kristen Vetenskap lärde jag mig att syftet med en bön är att be om andliga ting, som kärlek och sann hälsa, att tänka på att hjälpa andra och vara snäll mot människor. Att gå i kyrkan ger mig mer tro på Gud och jag känner stöd från dem som deltar.
För att gå tillbaka till min historia: polisen tog mig till min väns grannskap för att leta efter stenen. Men det fanns fem eller sex bäckar, alla nära varandra, och jag kunde inte komma ihåg i vilken jag hade tappat stenen.
Tack vare mina böner, kände jag mig väldigt dragen till en viss bäck. Jag visste att Gud är oändlig intelligens och vishet, att Gud är min hjälpare och att inget ont kan hända. Jag kände mig verkligen styrd till en viss plats och jag tog en sten och kastade den på isen, för att slå hål på den. Jag stoppade ner handen i det iskalla vattnet för att leta efter stenen, men jag hittade ingenting. Jag gjorde det en andra gång. Ingenting. Den tredje gången bad jag med hela mitt hjärta att Gud skulle vägleda mig. Min hand rörde äntligen en sten och jag kände att den hade samma form som stenen som vi sökte. Jag tänkte att det var nästan omöjligt att det kunde vara rätt sten, men jag tog den ur vattnet och det var verkligen samma sten! Bara Gud kunde ha gjort det. Jag var väldigt glad och det var mina föräldrar och polisen också.
Polisen sa till mig att aldrig stjäla igen, eftersom det skulle stå mig dyrt. Mina föräldrar sa också åt mig att aldrig göra något sådant igen. De sa: "Gud visade dig att Han lyssnar på dig, så nu måste du visa Honom att du lyssnar på Honom också, för på det sättet kommer du närmare Honom."
Sedan dess har jag aldrig stulit igen och jag slutade röka marijuana. Jag avslutade de vänskapsband som tog mig bort från Gud. Jag lärde mig av den här erfarenheten att jag inte har någon nytta av att stjäla. Jag är tacksam mot Kristen Vetenskap, eftersom den hjälper mig att se att jag får allt genom att göra gott, eftersom allt det goda jag gör kommer tillbaka till mig som något gott. Gud är god och det är naturligt för mig att återspegla Honom. Nu är jag en bra kille. Jag hjälper människor och jag har goda vänner. Jag behöver inte bevisa något för mina vänner längre, eftersom jag vet att jag är Guds barn och att jag redan har allt jag behöver för att vara glad.
