För inte så länge sedan satt jag bland åskådarna och såg en mycket vacker balettföreställning. Men det bästa med denna underbara föreställning skedde inte på scenen. När en av dansarna gjorde en svår rörelse, föll han. En liten flicka som satt bakom mig trodde att det var en del av föreställningen och frågade sin mor: ”Varför trillade han?” Hennes mor viskade: Jag tror inte att han gjorde det med flit.” Då sade flickan allvarligt och förstående: ”Ibland trillar jag också.”
De som hörde hennes kommentar blev djupt rörda. Tänk om alla skulle bry sig och vara så pass förstående när andra begår vad som ser ut som ett stort misstag? Eller ännu viktigare, tänk om vi alla kunde förlåta oss själva så snabbt när vi begår riktigt stora misstag?
Är det verkligen möjligt att gå igenom livet utan att göra misstag? Jag har hittills inte träffat någon som har levt ett fläckfritt liv. För dig eller mig skulle det antagligen inte spela någon större roll om vi föll på scenen som den där dansaren gjorde. Men för honom var det kanske något som var betungande – något som han skulle grubbla på och gräma sig över. Misstag, stora eller små, kan kännas lika tunga som om man bar på hela världen. Ibland plågas vi av misstag som vi själva har begått. Å andra sidan kan vi känna oss som offer för andras misstag.
För det mesta sker misstag oavsiktligt. Men ibland kan ett misstag ske på grund av okunnighet, och då kallar vi dem ”dumma misstag”. Andra gånger begås ett misstag av själviskhet, vrede eller helt enkelt av feghet. Oavsett anledningen, måste man inse att ingen vinner något genom att komma med ursäkter eller att skylla ifrån sig. En genomgripande lösning behövs.
Det finns människor i Bibeln som gjorde fruktansvärda misstag – misstag som utan tvivel kunde betraktas som oförlåtliga. Mose angrep och dödade en egyptier. David blev förtjust i en kvinna som var gift och ordnade sedan så att hennes man skulle dödas i strid. Petrus vanställde en människa med våld. Saulus (som senare blev Paulus) spelade en nyckelroll i förföljelsen och steningen av kristna. Ändå gav Mose oss de tio budorden. David gav världen många upplyftande psalmer. Petrus uppväckte de döda. Paulus förde kristendomens helande budskap med en aldrig sinande energi vidare i åratal. Trots misstagen som dessa människor gjorde blev deras liv inte förstörda och de blev inte utdömda som värdelösa. Var och en av dem kunde gå vidare och växa i nåd. Tänk om vi kunde hoppas att åstadkomma bara en bråkdel av detta i våra liv!
Hur kunde dessa extraordinära människor åstadkomma de genombrott som befriade dem från skuld- och ångerkänslor och som gjorde det möjligt för dem att bli sådana tillgångar i den mänskliga historien? I Bibeln säger Jesaja: ”Kom, låt oss gå till rätta med varandra säger Herren. Om era synder än är blodröda, så kan de bli snövita, och om de är röda som scharlakan, så kan de bli som vit ull” (Jesaja 1:18). Det spelar ingen roll om ett misstag beror på slump, okunnighet, själviskhet, feghet eller vrede. När man resonerar utifrån en andlig grundval blir det klart att i ljuset av Guds strålande godhet och kärlek är de i själva verket maktlösa att skada dig eller någon annan.
Detta är en radikal tanke, men den kan bevisas. När man ser Guds allhet och allmakt och urskiljer människans sanna, andliga, obefläckade individualitet har det en renande, befriande effekt – orättvisor blir tillrättalagda, gamla sår blir helade, det förflutna blir rentvättat och tillfällen för upprättelse uppenbaras.
Att för ett ögonblick sluta att ha skuldkänslor eller känna sig som ett offer, och sedan skåda Guds allmakt, hjälper oss att börja förstå det ondas overklighet. I verkligheten är allt som existerar Gud och det som Gud gör. Det är Guds kärlek som är den enda aktiva makten, inte ett misstag. Psalmisten skrev: ”Din kärlek och nåd betyder mer för mig än mitt eget liv” (Ps 63:4, Levande Bibeln).
Det är underbart när man inser att det aldrig är för sent att förstå att misstag inte har någon makt och att själva kärnan i ens liv alltid har varit den rena, gudomliga godheten. Till exempel: En kvinna jag känner presenterades för vad som tycktes vara en trevlig man. Han bad om hennes telefonnummer och sade att de borde träffas snart. Han ringde kort därefter och bjöd henne på middag på en restaurang. De skulle träffas senare samma vecka. Ett par dagar senare ringde han igen och frågade om det skulle kunna gå bra att komma hem till honom. Då skulle han ta hand om matlagningen istället för att gå på restaurang med henne. Han bodde i ett fint hus och körde en stilig bil. Trots att det inte kändes bra, gick min vän med på att komma hem till honom.
Hennes oroskänsla fortsatte, men när hon anlände och kände doften av middag gick hon in i lägenheten. Men inom bara några minuter började situationen bli otäck. Mannen, som var mycket större än min vän, tvingade henne in i sovrummet. Hon kände sig så dum! Hur kunde hon ha varit så naiv? Hon hade fått ingivelsen? att det var fel att gå hem till honom, men hon ignorerade den. Nu ångrade hon sitt misstag.
Hon gjorde ett försök att be. Men hennes första tanke var: ”Karlen är verkligenstark.” Men så kom en mer hjälpande tanke: ”Han må vara ganska stark, men Gud är så mycket starkare!” Hon märkte att det var Gud som talade. Uppenbarligen hade hennes misstag att felbedöma situationen – och mannens misstag att ge sig på henne – inte uteslutit henne från att kunna få gudomlig hjälp. I nästa ögonblick gick mannen åt sidan och hon kunde fly oskadd. Hon såg honom aldrig någonsin igen.
Under följande veckor och månader fortsatte hon att fylla sitt medvetande med det underbara faktum att ”Gud är så mycket starkare”. Denna tanke befriade henne från trauma? och grämelse. Allt detta hände för mer än tjugo år sedan. Nu inser hon att mannen kunde ha åtalats för ett allvarligt brott. Men när hon ser tillbaka på denna erfarenhet är hon övertygad om att Guds makt skyddade henne och mannen. I verkligheten har vi alla vårt ursprung i Gud, Anden, och är oskiljbara från Guds godhet och omsorg. ?
”Ibland trillar jag också” sade den lilla flickan. Om vi har fallit och? gjort ett stort – eller litet – misstag som väger tungt tynger? på våra hjärtan, kan vi finna inre frid i tanken att Guds ständiga närvaro och godhet är en aldrig svikande grundval för ett fullständigt helande.
