Bön kan uppfattas på olika sätt. För somliga innebär den att upprepa specifika, redan utformade bönetexter, medan andra förstår bön som en ständig strävan att uppleva Gud, oavsett vad de för ögonblicket sysslar med.
Denna lilla skillnad på perspektiv tillför bönen ett kraftfullt omvandlande element. När vi förstår bön som en påtaglig erfarenhet, snarare än enbart en upprepning av ord, upplever vi hur djup och helande den är!
Bön som framväxer ur en andlig förståelse av Guds inspirerande budskap – upplevt och hyllat – hjälper oss sannerligen, och den helar oss! Jesus Kristus förstod detta och instruerade sina efterföljare: ”När ni ber, använd inte fåfänga upprepningar” (Matteus 6:7).
Ord, om de uttalas högt eller endast mentalt, kan förvisso vara en god början, när vi ber; men vi behöver inte sluta be, när vi nått slutet av en förestavad bön. Vi kan alltid gå djupare, med en längtan att känna och älska betydelsen bakom orden och sedan göra dem levande genom våra handlingar. Bibeln beskriver denna inställning till bön på ett vackert sätt:
”Eftersom vi lever genom Anden, låt oss följa andens ledning i varje del av våra liv”. (Galater 5:25, Nya Levande Bibeln).
Hur gör vi det? Om du någonsin tagit en lektion inom idrott, så vet du vad det innebär att få en tränares eller lärares vägledning. Du måste tänka igenom hans råd och verkligen tänka efter vad hans ord innebär. Och ibland måste du släppa eller förkasta det som du tidigare tänkt och gjort och förändra din teknik och dina rörelser. Du måste omsätta ord i handling tills det nya blir något väl invant för dig.
En musiker sa en gång till mig: ”Mitt sätt att spela blir inte ett dugg bättre om jag sätter mig ner vid pianot och bara stirrar på tangenterna. Det är den dagliga övningen som betyder något. När jag gör något misstag arbetar jag på det för att rätta till det. Är det nödvändigt går jag till min musikpedagog och frågar honom eller henne om råd, hur jag ska göra för att det ska låta rätt.”
Att rätta sig efter gudomlig instruktion och handledning fungerar på ett liknande sätt. Gud, gudomlig Ande, förmedlar sin Kärlek till var och en av oss varje stund. Frågan, som var och en därför bör ställa sig, är: Lyssnar jag till Guds ledning och låter jag mig ledas av den? ”Vi äger den endast om vi lever efter den”, säger Mary Baker Eddy, när hon refererar till gudomlig Vetenskap i sin bok: The First Church of Christ, Scientist and Miscellany (s. 126).
Att ”leva den” är att sänka oss djupt ned i en inspirerad sanning – inte enbart intellektuellt, skolastiskt eller mekaniskt, utan med hela själen och av hela hjärtat! Det innebär att låta denna sanning leda oss i allting som vi känner och säger, att låta den färga våra attityder och perspektiv. Såsom Guds andliga skapelse, Guds återspegling, som är vår sanna identitet, är det naturligt för oss, att göra detta och att sedan förstå att det gör skillnad i vår erfarenhet.
Här är ett exempel. En dag dök en person upp i mitt minne, någon som jag känt i det förflutna. Jag hade inte tänkt på honom under en lång tid, men jag märkte att han var någon som jag fortfarande kände agg emot. Att upptäcka detta innebar en överraskning, för jag hade faktiskt inte trott att jag hyste något agg.
När jag bad över detta, förstod jag att jag behövde älska och förlåta denna man, men det var svårt. I mitt hjärta kunde jag höra Gud säga: ”Gör det enkelt och bara tänk på hur mycket JAG älskar honom!”
O vad denna idé var hjälpsam! Gud ser oss som vi i sanning är, andliga och goda. Och Guds kraftfulla kärlek – godhet – upplöser bitterhet och vad helst som skulle hindra oss att gå framåt på vår väg. Jag förstod att nu hade jag tillfälle att praktisera en djupare syn på bönens syfte och mening och att därigenom konkret kunna uppleva någonting av Guds kärlek för denna människa.
Under de följande två veckorna stannade jag ofta upp under dagen bara för att kunna uppfatta Guds djupa och trofasta kärlek för denna individ. Under andra veckan hände det något underbart. Också jag började känna en andlig kärlek [t.ex. välvilja, respekt, aktning och en djup önskan om välgång för honom]. Vilken välsignelse innebar inte detta för alla och allt runt omkring! Slutligen var jag helt befriad. Bitterheten hade lösts upp.
Varje dag har vi alla tillfälle att gå från ord till handling, att leva upp till våra böner, så att våra liv illustrerar vad vi bekänner i bön. Jag tycker om att föreställa mig livet som ett stort klassrum, där vi kan tillämpa de andliga läxor, som vi lär oss, även när det är svårt; och där vi verkligen strävar efter att leva det som är sant och rätt. Ofta kan det tyckas som om samma läxor upprepar sig, fast på olika sätt och under varierande omständigheter. Men då kan vi varje gång på ett djupare sätt finna den inspiration, som ger lösningar och som gör att vi andligen växer.
Det återges några betydelsefulla ord av M.B. Eddy i boken We knew Mary Baker Eddy (Vi kände Mary Baker Eddy), där hon uppmuntrade några elever som arbetade i hennes hushåll. Vid en tidpunkt, när deras böner inte tycktes vara effektiva, sa hon ungefär så här: ”Bli inte besvikna, kära ni. Detta arbete är inte enformigt, det är tillväxt. Det är att upprepa och besegra, upprepa och besegra, upprepa och besegra”. (Expanded Edition, Volume I, s. 263).
Vi kan se upp till Gud, gudomlig Sanning, för att Gud, Anden, ska lära och visa oss den rätta vägen. Det är inte fråga om att tanklöst repetera ord eller mekaniskt utföra goda gärningar. Det är tvärtom en innerlig önskan att lära oss mer om Gud och om vår sanna natur – och, ja, att ”följa Andens ledning i varje del av våra liv.” Då kommer vi att uppleva att denna väg är den som ger oss svar på bön. Genom tankar som följs av handlingar tar vi våra första steg. Och sedan vandrar vi vidare på den under framåtskridande, som aldrig tar slut!
